Vaginaspaning

Mitt fantastiska sommarschema på jobbet tillåter mig att ha små minisemestrar lite här och där under sommaren. Jobbajobbajämt, sedan ledig en hel hög med dagar i sträck så jag exempelvis hinner hälsa på brorsbarnen, utan att knycka från dyrbar Norrlandstid på min riktiga semester. Det här har jag hunnit med under den senaste:

Tittat på när min enda brorson blir attackerad av min äldsta brorsdotter Sjöjungfrun.

Klappat på den finaste trämuttan i hela Mellansverige,

den bor på deras altan.

Sen kom jag hem. Inspirerad av min vän Trämuttan gjorde jag en sparkgrisburk.

Det ska kännas stimulerande att spara.

Det var inte alls det hele, men det är ungefär det jag orkar (läs: hinner) dela med mig av idag. Egentligen har jag inte alls tid att skriva det här korta inlägget ens, för jag har egentligen jättebråttom iväg. Ska egentligen vara framme i Stockholm om ungefär femtio minuter för att dricka mig full och brodera. Som man gör. Men vem håller reda på tiden, egentligen?

Slutligen: en bild på min åkatågpepp:

Hej då

Vulva

Igår när jag kom hem från jobbet fick jag ett paket av min kära sambo. PAKET!! Och vilket paket sen!

Spännande...

En klon? WOW!

Nähä? Klona vadå?

En kissekatt? Katten Dolly? Erotiskt?! Nä, usch

Vilket katt som helst, i mitt eget hem. Jag har ingen katt.
Men den här asterisken kanske kan förklara?

Pussy means Vulva. Solklart.

Jag älskar att jag får det här märkliga kitet i present. Nu ska jag testa att göra min egna Great Wall of Vagina. Det erotiska bakom den här idén har jag inte riktigt greppat (det var förstås inte heller i det syftet jag fick den), men jag borde lyckas göra en tveksamt socialt accepterad väggprydnad i varje fall. Wall of a Great Vagina. Tills vidare har jag gjort ett korsstygnsmönster till mobilskalet.

iPhitta

Jag ska brodera det snart. Och sen kommer jag att fylla år snart också. Då önskar jag mig Kristina eller Tove.


Glad snippetorsdag

Passion for fashion

Häromdagen röjde jag runt i garderoberna i jakt på jag-vet-inte-vad-det-var-den-här-gången. Hittade en fin regnjacka. Fint, tänkte jag. En regnjacka har jag förvisso, men bara en i galon=man blir lika blöt ändå, fast från insidan. Testade mitt nya fynd – skitsnygg. Saknas bara en huva. Nej, vänta! Hittade en inrullad i kragen. Perfekt, den tar vi sa polisen!

Vad har framtiden i sitt sköte för mig?

Huvhövvet approves!

Jag känner i alla fall att det känns helt rätt i sommar, och kan dessutom vara en trend som hänger kvar hela hösten. Utmärkt för både stil och plånbok.

Någonting bubblar i mig

Ja, så är det. Det liksom sjuder åtminstone. Inget stormkokande vildvatten, utan lätt puttrandes, sådär så skalen inte spricker. Jag vet inte vad det kommer att bli när det är klart. Det får tiden utvisa. Kanske blir det en kennel för mentalt utmanade sälar (jag har en, kanske är det dags att börja avla på den?), kanske blir det en lada full av fina gamla saker som man bara får titta på. Det kan hända att jag sätter av över åkrarna och aldrig kommer tillbaka. För fortsätter jag jobba så här mycket kommer jag i alla fall att börja kommunicera enbart genom att rabbla boktitlar. Risken för att jag drabbas av en psykos och börjar sälja handknutna kransar av torkade blommor känns dock minimal. Liksom att jag skulle köpa en snäv kjol och tjäna riktiga pengar.

Hur som helst tänker jag börja formulera något. Snart. Något måste ske, och jag bestämmer vad. Tyvärr verkar det även vara jag som bestämmer när. Och jag lever lite efter devisen varför göra idag vad man kan skjuta upp till imorgon. Typiskt.

Tills vidare tänker jag skriva ner allt jag tänker, samt njuta av de små glädjorna. Till exempel på jobbet.

Idag har jag lärt mig

Att vika en svindyr skjorta! Det blev ungefär så här snyggt:

Gott så. Nu gällde det bara att komma i den orimligt stärkta skjortan. Det blev ungefär så här snyggt:

Kragen var obekväm, och jag hade svårigheter att fota ordentligt. Därav den jämförelsevis ganska ledsna bildkvaliteten.

På onsdag är jag ledig några timmar. Då ska jag fira med att byta skjortan mot något med socker i/på. Tjoho

Livskris

Det finns tillfällen i livet då man plötsligt finner sig synnerligen skeptisk till ens egen förmåga. Alla ens tidigare beslut måste ifrågasättas, ty de har alla, på olika sätt, lett fram till situationen som framkallade den ursprungliga känslan av bristfällig mental kapacitet.

Följande bilder fångades vid ett av dessa tillfällen.

Jag har valt att kalla bildserien Soluppgång över Arlandas tak, 04.11-04.15. Ingenting kan i nuläget få mig att begripa vad som möjligen kan ha orsakat den tankevurpa som resulterade i en tjänst som tvingar mig att beskåda detta i ett närmast berusat trötthetstillstånd minst tre gånger i månaden.

(Jag har i skrivande stund sovit cirka fyra timmar av de senaste fyrtioåtta, allt pga jag är sämst)

Dags att kliva i tjänsteleendet.


Ps. Varför blir det sämre bildkvalitet när man laddar upp bilderna direkt från telefonen? Det är ju bilder tagna med samma sopiga mobilkamera som annars liksom.

Leka själv

Jag är omöjligt dålig på att vara själv. Eller rättare sagt: skapa en fungerande tillvaro själv. Att ha människor omkring mig är som bränsle för mig, och därför blir mina ensamma dagar mest prutt, blogg, glass till middag, prutt, Netflix, prutt. Sedan kommer jag på att jag kanske borde ha duschat, kanske ätit en macka innan 17.30, och kanske gjort mig en panna kaffe innan huvudvärken blev permanent. Men då är det redan dags att sova. :(

Idag däremot! Idag har jag KBT:at mig själv. Jag drack kaffe innan huvudvärken påminde mig, och gick utanför dörren. Låt oss ta en titt: 

Jag packade allt jag behövde för en utflykt i naturen. Täcke, kudde, böcker, snus. Telefonen använde jag ju för att fota, därför kunde inte den vara med på bild. Saknas på bilden gör också min vattenflaska.

Här har jag fångat två böcker jag inte läste, samt det hus jag inte bor i (av de två som omsluter gräsplätten). Vad deppigt det ser ut när våren tagit sig hit, men ännu inte tagit sig an grönskan ordentligt.

På den här bilden ser vi fötter, 2/2 av dem jag har. Vi ser också boken jag faktiskt läste. Den var jättebra. Läs den ni med, Sommaren utan män av Siri Hustvedt minsann. Den blommiga tarmen är en bläckfiskarm som håller reda på var jag ska fortsätta läsa när jag har pausat för att kolla Facebook och se vad alla andra människor gör när jag KBT:ar. Den är tysk och jag har fått den av min kompis Anna.

När det gått en stund kände jag att det var dags att gå in för att äta frukost. Det såg ut så här:

Sedan fick jag sms:a grannen. Hon kom över i ilfart och rastade mig grundligt och såg till att jag fick i mig mat. Det var skönt, för KBT-metoden visade sig ta ett tag. Jag får försöka igen en annan dag. 

Tacka vet jag goda grannar. Sådana har jag faktiskt också.