Hopp

När man inte har ens en liten känsla av att saker och ting snart kommer att ordna upp sig till det bästa är det svårt att hämta inspiration för att hjälpa sig själv på traven. När en liten strimma hopp plötsligt infinner sig är det desto lättare. Om det nu är ljuset i tunneln eller om det bara är falska förhoppningar är en annan femma.

Under veckan som gått har jag ägnat mig åt fulgråtsdiskning, panikattacksvakande hela nätterna och skjutaihjälallafeeling på Ica. Sedan kom ett samtal följt av helg. Plötsligt kändes ingenting jobbigt och av bara farten har jag hunnit med att träffa lite försummade vänner, laga husmanskost, plugga, baka två gånger, samt fått pyssla om mein kleiner mann lite innan han hunnit pyssla om mig först. Lite så här såg det ut:

Vänner en kanske borde försumma lite oftare

Göra kruppkakor med kruppen

Boullar gjorda med kruppen

Jag är dock nervös för att det ska hinna vända cirka sexhundra gånger igen innan jag nås av nästa samtal. Och domen. Etc. Typ så här känns det:

Tills dess har jag hemgjorda kroppkakor i kylen i vart fall.


Adjöss