Mjuk inuti

Den här dagen blev som balsam för själen. Pollensjuk och eländig, har en öppningshelg framför mig (tre dagar i rad med klockan ställd på 01.15 liksom). Och så kommer en sån här dag. Man blir mjuk och varm inuti.

Utan pengar i elva månader försmäktar jag på denna ö

Jag har inte konsumerat mer än något enstaka schampo och en och annan hårspray utöver livsmedel på snart ett år. Vid något tillfälle har jag klickat hem en Cubus-skjorta från Tradera för mindre än en kvarts hundralapp inklusive frakt. Utöver det – ingenting. Jag känner mig lite duktig som lyckats, men jag känner också en stor sorg över de kap jag gått miste om. Men vad gör man inte för en limpa bröd och en kaffekopp? Ja, så illa har det varit.

Nu är det på det viset att jag har fått ett jobb. Och jobb genererar ju som bekant oftast något slag av belöning för det arbete man utför. Idag utbetalas den första. Och tretton minuter över tolvslaget var torkan över. Jag beställde nytt smink på nätet.
     Hela vintern har jag gått runt och motvilligt gnussat in mig i billighetssmink som jag hittat i mina gömmor. Sådant jag köpt förr i världen, men som visat sig vara fel färg eller bara för dåligt för att användas. Gott så, men när jag sedan en tidig jobbmorgon (läs: natt, jag öppnar butiken 05 och resan dit tar ett par timmar den tiden på dygnet) sälar ner hela kalaset i golvet så allt – allt! – går sönder, ja då är det inte mycket kvar att göra. Äntligen måste jag prioritera mitt glåmiga vinteransikte.

Känslan som uppstår när jag trycker på Continue to checkout är obeskrivlig. Det hela eskalerar när jag knappar in mitt kortnummer. När jag har kommit så långt att jag knappat alla koder och allt som finns kvar att göra är att vänta på bekräftelsemailet finner jag mig själv andfådd. Pulsen rusar, tungan känns torr och sträv. Bekräftelsen trillar in, och jag läser den. Noga, noga. Var det där en liten, liten orgasm? Ja, baske mig.

Det här måste jag uppleva igen. Problemet är bara att jag nu måste vänta en månad till innan jag får låta det hända. En limpa bröd och några kaffekoppar är återigen prio ett. Men om 717 timmar, då är det jag som ska ut och porrsurfa på valfri näthandel igen.

Jag betraktar mina grannar (och de betraktar visst mig)

Jag bor i ett relativt stort studentområde i utkanten av Uppsala. Just den delen av området vår lägenhet ligger i ska dock vara hyfsat rumsren och relativt barnvänlig. Här finns riktiga lägenheter, små innergårdar, lekplatser och grillar att samsas om på somrarna. Ändå sker här märkliga saker, saker som får mig att misstänka att den här trakten ändå inte är riktigt vad den utger sig för att vara. 

Jag har bott här i ungefär ett och ett halvt år, men min pojkvän har bott här ungefär det dubbla. När han först flyttade in hade de dealat till sig ett lite tidigare inflyttningsdatum än tänkt, vilket innebar att de inte kunde kräva den nivå av renhet man förväntar sig när man först flyttar in. I inflyttningspresent fick de därför, utöver all den övriga grisighet bara en studentlya kan generera, en halv kebabrulle liggandes i ugnen. Färdig att värmas. Välkommen till studentområdet. Tack så mycket.

Varje tisdag och torsdag gäller det att somna innan 21, alternativt ha tid att vänta till någon gång efter 03. Snett ovanför oss bor det nämligen något slags grabbgäng, alternativt en grabb med grabbiga vänner som gärna hälsar på två dagar i veckan. De verkar vara glada i jägershots. De tycks bli alldeles ifrån sig av lycka när någon i gänget är i färd att smaka på den lille, och de hejar allesammans på för kung och fosterland. Golvstamp och påhejningar, snabbare och snabbare, tills de slutligen eskalerar ut i jubel följt av en sportig ramsa. Ibland en sång, men oftast en melodisk ramsa. Bajen, bärs och rakade bre-uudar!

När man emellanåt besöker tvättstugan kvällstid sitter det ibland en äldre kvinna och lurar på en i mörkret. Hon har någon på samma gång lite tokigt och apatiskt i blicken, och hon svarar aldrig på varken hälsningsfraser eller direkta frågor. Hon verkar vara mycket mån om att ingen stjäl hennes våta paltor och därför vaktar hon dem noggrant. I mörkret. På en stol. Precis bredvid lampknappen runt hörnet. Jag kallar henne Tisdagsstroken.

En kille som bor i vår trappuppgång verkar vara allmänt upplyft av livet nästan jämt. Man hör honom närma sig hemmet på långa vägar. Han sjunger så högt och fint. Det blir särskilt bra med akustiken i trapphuset. Varje gång blir det bra.

De som bor nedanför oss har en odling i vardagsrummet. De eldar mycket rökelse, men ibland när man sover med sovrumsfönstret öppet letar sig ändå den omisskännliga, söta rökdoften ut ur rökelseridån och in i våra näsborrar. Vi hinner just så pass notera att det inte alls verkar vara sandelträ och kanel vi förnimmer, innan vi lugnt somnar in och drömmer teletubbiedrömmar.

En annan granne har köpt bongotrummor.

Den granne som framkallar mest nyfikenhetseksem hos mig är dock de som bor mittemot vårt vardagsrumsfönster. De har tunga, för ljus ogenomträngliga gardiner, och tycks inte uppskatta att lämna lägenheten. Vi kallar dem helt enkelt för Knarklabbet. Ibland har vi skymtat ett barn på balkongen innan barnet raskt rycks in i fortet igen (borde man ringa soc, eller?), så det är förstås inte bara metaamfetamin som produceras bakom förhänget. Man verkar dock se bättre ut ur än in i labbet i varje fall, då de helt uppenbart ha sett oss koka kaffe i enbart mässingen en gång för mycket. De sände oss sitt tydliga budskap:

"KLART DU KAN    Gå ner i vikt"

Tack för era uppmuntrande ord. Vi ska ha det i åtanke!

Hejsålänge

Intresseklubben

Min uppväxt förflöt tämligen normalt. Livet som "ensambarn" var inget jag funderade nämnvärt på. Jag hade och har förvisso en bror, men då han plötsligt av samhället klassificerades som vuxen då jag blott var en jul gammal så existerade han inte riktigt i mitt liv som ett konkurrerande syskon (han kom hem och åt söndagsmiddag emellanåt, vände mig uppochner och släpade mitt huvud över skinnsoffans sits tills håret var så elektriskt att det troligtvis hade bringat ljus i en glödlampa åtminstone, sedan skrattade han åt mig och åkte hem till sitt). Jag har aldrig reflekterat över att ensambarnuppväxten egentligen skulle ha påverkat mitt sätt att vara. Inte direkt, i alla fall. Kanske hade jag blivit bortskämd med uppmärksamhet, möjligen är det därför jag uppskattar en position i centrum mer än många. Min födelsedag är till exempel årets officiella höjdpunkt. För alla inblandade. Förstås. Men inte värre än så.

På senare tid har jag dock märkt av tendenser hos mig själv som eventuellt kan spåras till dessa mina tidiga år. Eftersom jag uppskattar att vara mittpunkt i många situationer (inte i alla, jag uppskattar också att betrakta spektaklen från bakgrunden emellanåt) har jag en benägenhet att prata mycket. Högt och mycket. Om allt. Saker jag ser, till exempel. Ibland kommer jag på mig själv med att faktiskt bara säga saker jag ser. Jag berättar också gärna ingående om allt. Allt från hur jag tillverkade mina mackor häromdagen till  rena emotionella utvik. Det här genereras utifrån min uppfattning om att allt med mig – allt jag säger, allt jag tänker, allt jag presterar – är omåttligt intressant. Och självklart är detta också av allmänt intresse.

Gott så. Tycker jag. Tyvärr verkar det medföra en del problem i vissa sociala situationer. Om jag upplever något som jag anser är något liiiite utöver det vanliga vill jag hemskt gärna dela med mig av mina erfarenheter. Det kan handla om exempelvis ett extra händelserikt toalettbesök (förvånande nog totalt socialt oacceptabelt). Eller om alla människor jag såg på bussen. Helt vanliga människor, men eftersom jag spenderade ungefär sexton-sjutton minuter betraktandes dessa människor så har jag självklart oerhört mycket information om dem som bara måste ut! Jag behöver dela med mig av allt jag lärt mig.

                  Toalettbryderier                           Trevliga typer på en buss

Min kära sambo får utstå en hel del av detta, och av honom förväntar jag mig ett ögonkast då och då, samt utspridda mm och jaså. Han är sisådär nöjd med sin roll. Men nu har jag hittat ett bättre utlopp för min orala inkontinens: bloggandet. Här får jag vräka ur mig vad skit som helst (se bild), och så länge bloggen är offentlig kan jag föreställa mig att någon där ute bidrar med något mm och ett och annat jaså. Och eftersom bloggen är offentlig så får jag dessutom det stora nöjet att inbilla mig att jag lär er ett och annat när jag delar med mig av all den viktiga information jag besitter. Win-win!

Så varsågoda. Från mig till er: hudlös och irrationell exponering. Välkommen till Intresseklubben!

Pissdag

När jag vaknade i morse regnade det. Och åskade lite, men inte på det mysiga viset. Det riktigt pissade ner. Då insåg jag vad jag hade vaknat till. En typisk pissdag. Jag hade sovit för länge, dessutom i bäddsoffan i vardagsrummet. Dessa tu i kombination betyder naturligtvis huvudvärk. Den värsta sortens dessutom. En märklig känsla. Jag ringer mina föräldrar vetja, min (deras?) hund har varit sjuk, så någon av dem lär ju jobba hemifrån. Inget svar. Märklig känsla blir dålig känsla.

Jodå. Hunden är död. Pissdag. Pissade ur mig mig några timmars fulgråtande, och kaksmeten jag åt direkt ur bunken mellan brölhulkningarna smakade snor. Pissdag.

Tretton år blev han, precis halva mitt liv har han funnits, och hela den här hunden är död-grejen har ju verkligen satt osthyvelincidenten i ett helt nytt perspektiv.

Här åker han bil skitfort och tittar på saker skitfort

När han inte sov ville han alltid göra allt väldigt skitfort. Och nu dog han skitfort. Skithund. Pissdag.

Osthyvelns hämnd

Igår kom jag hem från jobbet som en bruten kvinna. Stel som en pinne med tillhörande huvudvärk, och förstås en kurrande mage. Kapabel som man är såg jag förstås till att bli ordentligt masserad innan jag sedan tillverkade jag mina alldeles egna mackor till middag. Brödskivor hittade jag i en påse i frysen. Dessa var vid det laget nästintill oätliga och var dessutom fastfrusna i varandra, men inte lät jag detta faktum stoppa mig inte! Jag tog en osthyvel och bände loss tre stycken med min råstyrka. På med lite (läs: mycket) smör och tomatpuré från tub. Tomatpurén var nästan slut, så först fick jag dra tuben några gånger över diskbänkskanten tills en ansenlig mängd hade samlats tillräckligt nära öppningen för att komma ut när jag sa åt den på skarpen. Vidare skar jag tomater, alldeles själv med en vass kniv, på med flingsalt och oregano. Sedan fattades bara osten.

     Osten, mitt livs kärlek. Också den närapå slut. Endast någon halv centimeter hög, ojämnt skuren med en hård, gulnande kant. Jag mindes att jag tänkte något i stil med ostskivor skall klä mina mackor, om så blodvite skall till. Sagt (tänkt?) och gjort. Till min "hjälp" hade jag samma osthyvel som tjänat under lossbändningen av brödskivorna. Jag vände och vred för att komma åt de bästa hyvlingsvinklarna, pressade mitt verktyg hårt mot det vällagrade underlaget, och Tjoff! Osthyvelns humör ändrades visst hastigt, och plötsligt satt hyvelns egg djupt (OBS! Lögn) in i min vänstra tumme. En flik! Blod! Gode gud, måste jag amputera? Är den redan amputerad? Är det där ost, eller är det tumme? (Fast kapabel som man är lät man inte detta bli slutet på historien. Upp på hästryggen igen bara, in med tummen under kranen och låta den domna bort under kallvattnet medan mackorna skötte sig själv i ugnen. Jag grät inte ens. Man är väl inget våp. Kapabel, det är vad jag är.)

Problemet som därefter uppstår är dock av kosmiska proportioner. Det ser inte lika ont ut som det gör! Infoga vilket exempel du än har i denna berättelse. Det kan vara en sticka under nageln, smalben mot bordskant (som heeeelt säkert kommer att bli ett maffigt blåmärke att någon dag senare visa upp för tvivlarna som bevittnade dina outsäglig smärta-miner vid olyckstillfället) eller en enkel tungbitning. Det blir allt för sällan något att showa med i personalrummet på fikarasten. De har bara dina ord att lita till när du berättar om den traumatiska händelsen, och då är det knappast troligt att du möts av de imponerade ansiktena du i allra högsta grad förtjänar att mötas av efter att ha klarat dig igenom en sådan pärs utan att fälla en endaste tår.

     Som ett bevis på att ovanstående faktiskt är ett riktigt problem gjorde min sambo en liten illustration till facebookstatusen jag postade för att locka till mig sympati. Statusen lydde "Det infinner sig alltid en olustig känsla i kroppen när en inte kan avgöra vad som är ost och vad som är tumme efter ett olyckligt möte mellan människa och osthyvel", och illustrationen:

Tack och lov kan man skratta elakt  åt att han inte vet hur en osthyvel ser ut.
Eller hur jag ser ut...

Ja, ni ser ju själva. Är det här sympati? Va? Här sitter jag nu med en omsorgsfullt omplåstrad tumme, och därunder: ett säkert fyra millimeter långt jack varav säkert två millimeter är blodprytt. Jag behöver ingen ful teckning, jag behöver en klapp på axeln. Jag behöver Oj vilket rejält jack det blev, och inte grinar du heller, du är ju stora tjejen nu.

     Sorgligt och orättvist, det är vad jag tycker att det är.

Och just ja. Jag har ett jobb nu. Världens bästa jobb. Jag säljer böcker till semesterfirare och kostymnissar. På jobbet är det fint och trevligt och jag känner mig viktig och behövd. Och så har jag viktiga arbetsuppgifter. Jag säljer böcker till semesterfirare och kostymnissar. 

PS. Mackorna blev goda.

Prestationsångest

När det gått en tid sedan jag skrev mitt senaste inlägg känner jag att jag måste kompensera på något sätt. Nästa inlägg ska bli riktigt bra. Spännande. Informativt. Kiss-i-byxan-roligt.

= prestationsångesten från yttre rymden.

För att bryta denna förrädiska is presenterar jag nu istället:

Morgon-Frida i upplagorna tre