Snor och andra aktiviteter

Du vet känslan när sover och drömmer att man kanske simmar i barnbassängen, eller äntligen blir själv i bastun så man kan öppna kanalerna och låta urinet flöda, och sedan vaknar man till av att drömmen varit så verklig att man faktiskt har kissat lite i sängen? Känslan av att vakna och inse att det händer, här och nu, just den där känslan precis innan man gör sitt livs knipövning och springer mot badrummet för att begå självmord, alternativt duscha och panika över hur man ska lyckas byta lakanet utan att sambon vaknar. Den känslan gick jag runt med konstant fram till för cirka en vecka sedan. Fast jag kissade på mig i ansiktet. Eller ja, det är ju inte kiss, men mitt nya förkylningssnor hade ungefär samma konsistens som kiss. Därav känslan, troligtvis. Och har ni provat göra knipövningar med näsborrarna? Skitsvårt.

Hur som helst. De senaste veckorna har jag hunnit med ungefär det här: snorkissolyckorna, fler snorkissolyckor, några eftersläntrarnysningar med liknande resultat, cirka en miljon romcoms, svimanfall i badrummet på grund av mensvärk (direktimporterad från outer space), varvning av alla mobilspel i appstore samt storstädning av hemmet (jag insåg själv storheten i själva städningen när jag nästintill tårögd toppade det hela med upphängandet av de nystrukna – japp, nystrukna – julgardinerna i vardagsrummet). Jag har nog aldrig känt mig så värdelös och så oövervinnerligt bra med så kort mellanrum någon gång.

Jag öppnade några gamla textdokument för en stund sedan. Det kom inget. Sen provade jag att öppna ett helt nytt. Det kom inget då heller. Då skrev jag det här. Jag behöver verkligen ett jobb.

Viktig information

Om man röker (jag dömer ingen, jag snusar tills läpparna känns som en päråker mot tandköttet, sen fluffar jag en ny portion lycka och snusar lite till) har man ofta en tendens att dra åt sig lite av röklukten. Om man röker får man även finna sig i detta, så ock vi som väljer att umgås med rökare. Det är ingen större uppoffring för mig, och som god sportsnusare kan jag tänka mig att det är inte heller är ett svårt val för en rökare. Men om man nu ändå ser detta som ett stort problem så finns det människor som tycker sig ha löst problemet: att systematiskt indränka sin tobaksimpregnerade lekamen med söt parfym för att dölja sin osande ovana. Bra tänkt. Eller just ja. Nej.

Det enda som händer är att man istället rusar runt i sin doftaura av My Little Pony-fimp och skapar en helt ny form av vämjelig bouquet som kan få vem som helst att vilja returnera frukosten innanför jackan på bussen bara för att ha något fräschare att sniffa på.

Ni ba:

Och jag ba:

Ni ba:

Vadå, vad menar du?

Och jag ba:

(OBS! Bruka inte tobak OBS! Det är dåligt OBS!)

Tuttar, tuttar, tuttar överallt

Hade på teven häromdagen och skymtade en snutt av/om filmen American Beauty bakom datorskärmen. Mindes plötsligt en scen från filmen där dottern i familjen blev filmad genom fönstret av Knepig Granne, varpå hon plockar fram tuttarna. Glatt hojtar jag till Bob något om att hon har så schysta brön, stora och härliga. Till och med naturliga! Sedan tog det mig elva sekunder, runda slingor, innan jag blev på mitt allra sämsta humör.

Det här är alltså något att minnas, med strössel på. En endaste Hollywoodrulle med ett endaste par stora naturliga rattar. Det finns ju massor av icke opererade lökar på teve, men de är alltid små och perky på tunna brudar, och omges av omarinerade revbensspjäll en fattig jul. På American Beauty-bruttan hänger de till och med i lite olika höjd, och det gör mig mjuk och glöggljummen inombords att få se dem i rutan. Vad som gör mig kantig och kallkaffe till mods är att detta exempel i princip är ensamt i sitt slag (ja, jag vet att det finns fler, jag har sett fler filmer än Bikini Spring Break och Piranha 3DD också faktiskt).

Att minnas hennes framtunga uppenbarelse som något lite unikt gör mig  s u i c i d a l.

Vad som kanske var svårast att hantera var att det nog var första gången jag faktiskt reflekterade över bristen på mjukpattar på film. Visade mina egna för både Bob och min egen spegelbild. Båda klappade mig på axeln och sa att jag nog aldrig får jobb i Hollywood, men att vi nog kan hantera den vetskapen utan gråt och tandagnisslan.

Bifogar lite muttor också, då känns livet alltid lite lättare.

Vill helst ha den ovanför soffan, men i sovrummet går också bra.

Tills vidare nöjer jag mig med att ha den som skrivbordsunderlägg.

(James McCartney's Great Wall of Vaginas)

Senaste nytt på arbetsmarknaden!

När jag i måndags kollade min mailbox hade jag inte fått ett enda jobberbjudande! När jag sedan igår öppnade samma mailbox var det lika tomt igen. Förstås började jag ana oråd, och när jag då forskade i saken upptäckte jag något helt sjukt: Arbetsgivarna har tydligen infört något slags system där arbetskraften själva ska höra av sig och erbjuda dem sin expertis!

 Jag vet, det låter helt absurt, men det är sant. Förvisso måste det vara en övergående trend, för jag menar - allvarligt - hur länge kommer det att hålla? Hur många tror de kommer att höra av sig? Tror de på fullaste allvar att de kommer att lyckas leda ett fungerande företag om de bara tänker sitta där och vänta på att arbetskraften för egen maskin ska leta upp dem och grabba hammaren/sätta sig vid skrivbordet/annat?

Vad kommer härnäst? Att man både ska ha adekvat utbildning och en gedigen meritlista och samtidigt vara tjugotre och se bra ut i jeans? Näe, mycket har man hört i sina dar, men det här...

Vem skulle inte anstränga sig för att värva det här till arbetslaget?

Hejrå vi hörs

Popololitotikok

Om en enda kvinna i Förenta Staterna röstar på Mitt Romney kommer jag att borsta bort mina sista små smulor av hopp för mänskligheten från skjortkragen. Om en enda man gör det - jo, same same.

Sedan när Romney har förbjudit alla att försöka ta sig igenom och förbi sitt livs värsta upplevelse så kan man dessutom i 31 stater få äran att, varannan helg eller så över en kopp kaffe, husera mannen som sett till att det lilla livet kommit till världen. Jo då, nog ska vi kunna få besöksrätt till vårt lilla kärleksbarn minsann, yes we can.

Skål för det. Hej

Arbetslös

Om man snubblade på mållinjen och aldrig tog sin examen på utsatt tid så är det bara att ta den så snart som möjligt. Om man snubblade en god stund innan mållinjen, blivit av med studiestödet och tappat sitt akademiska självförtroende är det inte fullt lika "bara". Då sitter man där, på pottkanten som det så fint heter om man gillar metaforer. Särskilt pottkantigt känns livet när man då måste försöka söka ett jobb, men liksom befinner sig mellan utbildningsnivåer. På papperet ser ut som att man borde ha tagit examen, men man är egentligen inte ens särskilt nära. Det är svårt att förklara att man egentligen råkat skolka hela sista året och bara tagit en åttondel av de poäng man borde. Och att man verkligen borde få det där jobbet som inte kräver några förkunskaper, för att man absoluuuut kommer att jobba kvar där för alltid, trots att man en gång tänk lite fel och råkat påbörja en tramsig utbildning som man såhär i efterhand insett att man inte alls är intresserad av för att man bara vill jobba på Ica resten av livet. Söker man istället ett jobb som man kanske faktiskt vill ha, eller ett som man tror kan leda till ett jobb som man verkligen vill ha, ja, då är man underkvalificerad pga studieslarv. Heja mig. Vem fan ska betala min hyra?

Men så tänker man: Tänk om jag skulle ta vara på den här tiden? Nu söker jag tio jobb i veckan, men tills jag fått något kan jag ju alltid skriva färdigt mina diktsamlingar (nä, jag har inga), spendera tid i den fantastiska (men tyvärr lite för onorrländska) skogen bredvid mitt hus, skriva klart min uppsats, spara pengar genom att göra makalösa fyrtiotalslångkok på billiga råvaror men med mycket kärlek (sådana smakar ju minst lika bra som bakispizza, och är dessutom ekonomiskt försvarbara och näringsrika) och sy om mina kläder så jag slipper köpa nya. Ja! Nu ska jag bli en sådan där person som annars bara finns på teve.

Resultat: Jag läser bloggar till klockan tre, äter ostkrokar till frukost, får ont i magen av allt kaffe och i tandköttet av allt okynnessnusande, gnäller högljutt för övriga medlemmar i hushållet och låter dem diska fastän jag är hemma hela dagarna medan de har varit på jobb eller skola, tjurar över att jag inte har råd med ett träningskort fastän jag knappast skulle spendera mer tid på gymmet då än vad jag gör nu, okynnessnusar lite till och har gjort det till en sport att peta näsan diskret. Jag har till och med kommit på mig själv med att vid ett flertal tillfällen skojat om att jag sitter på kontoret när jag porrsurfar på Etsy i sängen.

Här hänger man på kontoret dårå

Jag skulle vilja säga att det är som en ond cirkel, men det är mer av en vansinnigt ond nedåtgående spiral. Hela vägen ner i avgrundernas avgrund, och ibland får jag svårt att andas när jag tänker på hur gärna jag skulle vilja gå och ta en lunch med mina vänner utan att få kroniskt dåligt samvete över alla 65 (miljoner) kronor jag lagt på en medioker soppa. Och nu står min sambo, som varit i skolan halva dagen och redan diskat, och lagar mat till mig medan jag kräks ur mig mitt livs första (och förhoppningsvis gnälligaste, för såhär kan jag knappast fortsätta) blogginlägg.

Min vision: Att den här bloggen, om än troligtvis mycket trött uppdaterad, ska få mig att återerövra skrivvana och språk så jag kan sätta igång med mitt eländiga pubertetsskrivande igen. Och så småningom kanske också en uppsats. Åtminstone tills jag får ett jobb. Om jag får ett jobb. Vi kan börja så.

Imorgon ska jag vara hundvakt till min väns två golvmoppar, Eva och Lena. Då ska vi gå ut i skogen tillsammans och leva livet och må gott. Imorgon finns inga ursäkter. De kan ju inte behöva bajsa på mitt kontor.

Hejdå