Du vet känslan när sover och drömmer att man kanske simmar i barnbassängen, eller äntligen blir själv i bastun så man kan öppna kanalerna och låta urinet flöda, och sedan vaknar man till av att drömmen varit så verklig att man faktiskt har kissat lite i sängen? Känslan av att vakna och inse att det händer, här och nu, just den där känslan precis innan man gör sitt livs knipövning och springer mot badrummet för att begå självmord, alternativt duscha och panika över hur man ska lyckas byta lakanet utan att sambon vaknar. Den känslan gick jag runt med konstant fram till för cirka en vecka sedan. Fast jag kissade på mig i ansiktet. Eller ja, det är ju inte kiss, men mitt nya förkylningssnor hade ungefär samma konsistens som kiss. Därav känslan, troligtvis. Och har ni provat göra knipövningar med näsborrarna? Skitsvårt.
Hur som helst. De senaste veckorna har jag hunnit med ungefär det här: snorkissolyckorna, fler snorkissolyckor, några eftersläntrarnysningar med liknande resultat, cirka en miljon romcoms, svimanfall i badrummet på grund av mensvärk (direktimporterad från outer space), varvning av alla mobilspel i appstore samt storstädning av hemmet (jag insåg själv storheten i själva städningen när jag nästintill tårögd toppade det hela med upphängandet av de nystrukna – japp, nystrukna – julgardinerna i vardagsrummet). Jag har nog aldrig känt mig så värdelös och så oövervinnerligt bra med så kort mellanrum någon gång.
Jag öppnade några gamla textdokument för en stund sedan. Det kom inget. Sen provade jag att öppna ett helt nytt. Det kom inget då heller. Då skrev jag det här. Jag behöver verkligen ett jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar