Är jultomten redan här?

Nej, det är bara jag och mina snorpluggar som jag tillverkat av tomteskäggsvita pappersnäsdukar!

Jag blev ju frisk för ungefär tjugo minuter sedan, men nog hinner man väl med en sista runda innan jul, jojomänsan! Timman den arla är här och välkomnar mig på perrongen, men mitt bagage (sömnen) har ingen sett till. Varje gång jag lägger ner huvudet på kudden blir jag nämligen drabbad av snorstörtfloder, och , som jag nämnt förut, har jag lite svårt att finna mig i sådant. Denna gång är det inte ens bara ett droppande eller ett stilla strilande. Nej, den här gången börjar jag på allvar misstänka att något som liknar snor, men som är viktigt för att kroppen ska fungera, håller på att lämna mig för gott. Jag tänker mig blod kanske. Samma varma, rinniga konsistens, men färglöst. Kanske har jag misskött mig så länge att blodet blivit tunt och genomskinligt? Det vore just snyggt. Blod eller ej, någonting är fel, och det kan hända att jag dör. Av snorbrist. Classy.

Snart är det i alla fall jul. När jag var ett litet föl led jag svårt av många saker. Orättvisa var en. Osköna småbyxor en annan. Jag hade även eksem. När de kliade som värst, sådär så man tänker att man hellre rycker av sig den drabbade kroppsdelen än att stå ut en minut till, (den kortsiktiga logiken lyder: det kliar, det gör ont när jag kliar - jag byter mot bara ont, tack) då brukade jag försöka lugna ner mig med följande tanke: på julafton är i alla fall allting bra. Och mycket riktigt. Jag har inte ett endaste minne av klåda, orättvisor eller trånga underbyxor på julafton! Det är helt enkelt en magisk dag!

Jag tänker hålla fast vid detta, även om det i nuläget hörs viss desperation i min röst då det nu är mindre än en vecka kvar och jag nyss insjuknade igen. Men räds icke! Julen är miraklens tid.

Världens sorgligaste luciavaka

Jag bedriver i skrivande stund något jag har valt att döpa till Världens sorgligaste luciavaka. Den går ut på att jag igår råkade sova till cirka 18.45(!) och därför inte kände att jag förtjänade att sova något inatt. Istället har jag sett en säsong Vänner, kollat igenom runt tvåtusen bilder på Facebook, löst en hel del sudoku på telefonen samt lovat mig själv ungefär en miljon saker i klippdigochskaffadigettjobb-kategorin, utan någon minsta förhoppning om att jag kommer att hålla ett endaste av mina ambitiösa löften. Sneglade mot klockan och funderade över när kombon skulle kliva upp. I sitt vita lucialinne (läs: brun morgonrock) kommer hon ut med tända ljus (läs: tovor) i det långa, blonda (läs: korta, svarta) håret och sjunger för mig (läs: kommenterar att jag ser risig ut, samt stänger av kaffekokaren som stått tom sedan igårkväll).

När man var ung var det mer spännande. Under högstadiet såg vi det mest som ett tillfälle att vara ute hela natten utan att föräldrarna anade oråd. Sedan kom vi fulla till skolan, åt pepparkakor medan vi häcklade luciatåget, sen sov vi ruset av oss i korridoren medan lärdomstimmarna passerade obemärkta förbi en våning ovanför. Det var tider det. Fasen vad cool jag var.

Fullt ös MEDVETSLÖS

Identitetskris

Det hände när jag satt och slöletade efter en ersättare till en gammal utsliten parhäst i tröjklänningskategorin på Tradera. En svart långärmad tunika. Jag försökte få min sökning så specifik som möjligt, utan att utelämna de snarlika alternativen som kan tänkas dyka upp. Kläder > Damkläder > Klänningar > 38/40 kanske? Vi testar. Jaså, bara 652 träffar, varav 613 var korta "partyklänningar" i grälla färger. Så slog det mig: det jag söker går såklart under den av Tradera själva föreslagna kategorin Tunika! Det kändes så självklart, jag brukar ju själv kalla plagget för just tunika. Tunika. En klänningstyp som kanske är lite kortare än en riktig klänning, och som kanske går bäst ihop med byxor. Eller en kjol. Ett praktiskt och snyggt plagg.

Jag trycker på kategorin Tunika, och sökningen genererar... min första identitetskris sedan jag påbörjade en humanistisk utbildning i kort lugg, men både åt kött och tyckte om pojkar.

Det finns tydligen inte fler än tre tunikor.

1. Den rutiga, bekväma bomullstunikan

Bärs av: dagisfröknar, småbarnsmammor och radhusägare i valfri mellansvensk medelstor stad.

Passar med: Ljusa stretchjeans, vita strumpor och Birkenstocks (alt. Crocs).

2. Den paisleymönstrade, skira tunikan

Bärs av: såväl medelålders kvinnor när det vankas middagsbjudning, som unga kvinnor som dricker vitt vin med Sprite.

Passar med: Nylontrumpor och kjol, höga klackar och billiga örhängen.

3. Den medeltida tunikan i strävt tyg

Bärs av: Ronja Rövardotter och lajvare

Passar till: Allt i läder, capes, hästar och festliga tält.

Dessa skapelser, i olika formationer, dyker alltså upp när jag letar efter mitt framtida favoritplagg. Inget ont mot någon av dessa tunikor, men de stämmer inte direkt överens med den vidd jag trodde att begreppet inbegrep. Här har man gått, i år efter år, och talat om tunikor som om det vore den självklaraste sak i världen. Jag har alltså blivit missförstådd av alla människor jag någonsin talat med om påklädning, och förmodligen har de totalt missförstått mig och mina intentioner när jag vänligt frågar om de inte har någon tunika som kan gå med byxorna som var lite låga i midjan, exempelvis. Att jag inte fått stryk än, det måste enbart bero på att gudarna varit på min sida. Men nu tyckte de väl att det var dags för mitt uppvaknande. Med tillräckligt mycket tid mellan mig och min senaste kris ansåg de mig kapabel att hantera mina nya vetskaper:

Tunika – inte för mig!