Jag bedriver i skrivande stund något jag har valt att döpa till Världens sorgligaste luciavaka. Den går ut på att jag igår råkade sova till cirka 18.45(!) och därför inte kände att jag förtjänade att sova något inatt. Istället har jag sett en säsong Vänner, kollat igenom runt tvåtusen bilder på Facebook, löst en hel del sudoku på telefonen samt lovat mig själv ungefär en miljon saker i klippdigochskaffadigettjobb-kategorin, utan någon minsta förhoppning om att jag kommer att hålla ett endaste av mina ambitiösa löften. Sneglade mot klockan och funderade över när kombon skulle kliva upp. I sitt vita lucialinne (läs: brun morgonrock) kommer hon ut med tända ljus (läs: tovor) i det långa, blonda (läs: korta, svarta) håret och sjunger för mig (läs: kommenterar att jag ser risig ut, samt stänger av kaffekokaren som stått tom sedan igårkväll).
När man var ung var det mer spännande. Under högstadiet såg vi det mest som ett tillfälle att vara ute hela natten utan att föräldrarna anade oråd. Sedan kom vi fulla till skolan, åt pepparkakor medan vi häcklade luciatåget, sen sov vi ruset av oss i korridoren medan lärdomstimmarna passerade obemärkta förbi en våning ovanför. Det var tider det. Fasen vad cool jag var.
 |
| Fullt ös MEDVETSLÖS |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar