Identitetskris

Det hände när jag satt och slöletade efter en ersättare till en gammal utsliten parhäst i tröjklänningskategorin på Tradera. En svart långärmad tunika. Jag försökte få min sökning så specifik som möjligt, utan att utelämna de snarlika alternativen som kan tänkas dyka upp. Kläder > Damkläder > Klänningar > 38/40 kanske? Vi testar. Jaså, bara 652 träffar, varav 613 var korta "partyklänningar" i grälla färger. Så slog det mig: det jag söker går såklart under den av Tradera själva föreslagna kategorin Tunika! Det kändes så självklart, jag brukar ju själv kalla plagget för just tunika. Tunika. En klänningstyp som kanske är lite kortare än en riktig klänning, och som kanske går bäst ihop med byxor. Eller en kjol. Ett praktiskt och snyggt plagg.

Jag trycker på kategorin Tunika, och sökningen genererar... min första identitetskris sedan jag påbörjade en humanistisk utbildning i kort lugg, men både åt kött och tyckte om pojkar.

Det finns tydligen inte fler än tre tunikor.

1. Den rutiga, bekväma bomullstunikan

Bärs av: dagisfröknar, småbarnsmammor och radhusägare i valfri mellansvensk medelstor stad.

Passar med: Ljusa stretchjeans, vita strumpor och Birkenstocks (alt. Crocs).

2. Den paisleymönstrade, skira tunikan

Bärs av: såväl medelålders kvinnor när det vankas middagsbjudning, som unga kvinnor som dricker vitt vin med Sprite.

Passar med: Nylontrumpor och kjol, höga klackar och billiga örhängen.

3. Den medeltida tunikan i strävt tyg

Bärs av: Ronja Rövardotter och lajvare

Passar till: Allt i läder, capes, hästar och festliga tält.

Dessa skapelser, i olika formationer, dyker alltså upp när jag letar efter mitt framtida favoritplagg. Inget ont mot någon av dessa tunikor, men de stämmer inte direkt överens med den vidd jag trodde att begreppet inbegrep. Här har man gått, i år efter år, och talat om tunikor som om det vore den självklaraste sak i världen. Jag har alltså blivit missförstådd av alla människor jag någonsin talat med om påklädning, och förmodligen har de totalt missförstått mig och mina intentioner när jag vänligt frågar om de inte har någon tunika som kan gå med byxorna som var lite låga i midjan, exempelvis. Att jag inte fått stryk än, det måste enbart bero på att gudarna varit på min sida. Men nu tyckte de väl att det var dags för mitt uppvaknande. Med tillräckligt mycket tid mellan mig och min senaste kris ansåg de mig kapabel att hantera mina nya vetskaper:

Tunika – inte för mig!