Jag bor i ett relativt stort studentområde i utkanten av Uppsala. Just den delen av området vår lägenhet ligger i ska dock vara hyfsat rumsren och relativt barnvänlig. Här finns riktiga lägenheter, små innergårdar, lekplatser och grillar att samsas om på somrarna. Ändå sker här märkliga saker, saker som får mig att misstänka att den här trakten ändå inte är riktigt vad den utger sig för att vara.
Jag har bott här i ungefär ett och ett halvt år, men min pojkvän har bott här ungefär det dubbla. När han först flyttade in hade de dealat till sig ett lite tidigare inflyttningsdatum än tänkt, vilket innebar att de inte kunde kräva den nivå av renhet man förväntar sig när man först flyttar in. I inflyttningspresent fick de därför, utöver all den övriga grisighet bara en studentlya kan generera, en halv kebabrulle liggandes i ugnen. Färdig att värmas. Välkommen till studentområdet. Tack så mycket.
Varje tisdag och torsdag gäller det att somna innan 21, alternativt ha tid att vänta till någon gång efter 03. Snett ovanför oss bor det nämligen något slags grabbgäng, alternativt en grabb med grabbiga vänner som gärna hälsar på två dagar i veckan. De verkar vara glada i jägershots. De tycks bli alldeles ifrån sig av lycka när någon i gänget är i färd att smaka på den lille, och de hejar allesammans på för kung och fosterland. Golvstamp och påhejningar, snabbare och snabbare, tills de slutligen eskalerar ut i jubel följt av en sportig ramsa. Ibland en sång, men oftast en melodisk ramsa. Bajen, bärs och rakade bre-uudar!
När man emellanåt besöker tvättstugan kvällstid sitter det ibland en äldre kvinna och lurar på en i mörkret. Hon har någon på samma gång lite tokigt och apatiskt i blicken, och hon svarar aldrig på varken hälsningsfraser eller direkta frågor. Hon verkar vara mycket mån om att ingen stjäl hennes våta paltor och därför vaktar hon dem noggrant. I mörkret. På en stol. Precis bredvid lampknappen runt hörnet. Jag kallar henne Tisdagsstroken.
En kille som bor i vår trappuppgång verkar vara allmänt upplyft av livet nästan jämt. Man hör honom närma sig hemmet på långa vägar. Han sjunger så högt och fint. Det blir särskilt bra med akustiken i trapphuset. Varje gång blir det bra.
De som bor nedanför oss har en odling i vardagsrummet. De eldar mycket rökelse, men ibland när man sover med sovrumsfönstret öppet letar sig ändå den omisskännliga, söta rökdoften ut ur rökelseridån och in i våra näsborrar. Vi hinner just så pass notera att det inte alls verkar vara sandelträ och kanel vi förnimmer, innan vi lugnt somnar in och drömmer teletubbiedrömmar.
En annan granne har köpt bongotrummor.
Den granne som framkallar mest nyfikenhetseksem hos mig är dock de som bor mittemot vårt vardagsrumsfönster. De har tunga, för ljus ogenomträngliga gardiner, och tycks inte uppskatta att lämna lägenheten. Vi kallar dem helt enkelt för Knarklabbet. Ibland har vi skymtat ett barn på balkongen innan barnet raskt rycks in i fortet igen (borde man ringa soc, eller?), så det är förstås inte bara metaamfetamin som produceras bakom förhänget. Man verkar dock se bättre ut ur än in i labbet i varje fall, då de helt uppenbart ha sett oss koka kaffe i enbart mässingen en gång för mycket. De sände oss sitt tydliga budskap:
|
"KLART DU KAN Gå ner i vikt" |
Tack för era uppmuntrande ord. Vi ska ha det i åtanke!
Hejsålänge