Intresseklubben

Min uppväxt förflöt tämligen normalt. Livet som "ensambarn" var inget jag funderade nämnvärt på. Jag hade och har förvisso en bror, men då han plötsligt av samhället klassificerades som vuxen då jag blott var en jul gammal så existerade han inte riktigt i mitt liv som ett konkurrerande syskon (han kom hem och åt söndagsmiddag emellanåt, vände mig uppochner och släpade mitt huvud över skinnsoffans sits tills håret var så elektriskt att det troligtvis hade bringat ljus i en glödlampa åtminstone, sedan skrattade han åt mig och åkte hem till sitt). Jag har aldrig reflekterat över att ensambarnuppväxten egentligen skulle ha påverkat mitt sätt att vara. Inte direkt, i alla fall. Kanske hade jag blivit bortskämd med uppmärksamhet, möjligen är det därför jag uppskattar en position i centrum mer än många. Min födelsedag är till exempel årets officiella höjdpunkt. För alla inblandade. Förstås. Men inte värre än så.

På senare tid har jag dock märkt av tendenser hos mig själv som eventuellt kan spåras till dessa mina tidiga år. Eftersom jag uppskattar att vara mittpunkt i många situationer (inte i alla, jag uppskattar också att betrakta spektaklen från bakgrunden emellanåt) har jag en benägenhet att prata mycket. Högt och mycket. Om allt. Saker jag ser, till exempel. Ibland kommer jag på mig själv med att faktiskt bara säga saker jag ser. Jag berättar också gärna ingående om allt. Allt från hur jag tillverkade mina mackor häromdagen till  rena emotionella utvik. Det här genereras utifrån min uppfattning om att allt med mig – allt jag säger, allt jag tänker, allt jag presterar – är omåttligt intressant. Och självklart är detta också av allmänt intresse.

Gott så. Tycker jag. Tyvärr verkar det medföra en del problem i vissa sociala situationer. Om jag upplever något som jag anser är något liiiite utöver det vanliga vill jag hemskt gärna dela med mig av mina erfarenheter. Det kan handla om exempelvis ett extra händelserikt toalettbesök (förvånande nog totalt socialt oacceptabelt). Eller om alla människor jag såg på bussen. Helt vanliga människor, men eftersom jag spenderade ungefär sexton-sjutton minuter betraktandes dessa människor så har jag självklart oerhört mycket information om dem som bara måste ut! Jag behöver dela med mig av allt jag lärt mig.

                  Toalettbryderier                           Trevliga typer på en buss

Min kära sambo får utstå en hel del av detta, och av honom förväntar jag mig ett ögonkast då och då, samt utspridda mm och jaså. Han är sisådär nöjd med sin roll. Men nu har jag hittat ett bättre utlopp för min orala inkontinens: bloggandet. Här får jag vräka ur mig vad skit som helst (se bild), och så länge bloggen är offentlig kan jag föreställa mig att någon där ute bidrar med något mm och ett och annat jaså. Och eftersom bloggen är offentlig så får jag dessutom det stora nöjet att inbilla mig att jag lär er ett och annat när jag delar med mig av all den viktiga information jag besitter. Win-win!

Så varsågoda. Från mig till er: hudlös och irrationell exponering. Välkommen till Intresseklubben!