Idag har jag lärt mig

Att vika en svindyr skjorta! Det blev ungefär så här snyggt:

Gott så. Nu gällde det bara att komma i den orimligt stärkta skjortan. Det blev ungefär så här snyggt:

Kragen var obekväm, och jag hade svårigheter att fota ordentligt. Därav den jämförelsevis ganska ledsna bildkvaliteten.

På onsdag är jag ledig några timmar. Då ska jag fira med att byta skjortan mot något med socker i/på. Tjoho

Livskris

Det finns tillfällen i livet då man plötsligt finner sig synnerligen skeptisk till ens egen förmåga. Alla ens tidigare beslut måste ifrågasättas, ty de har alla, på olika sätt, lett fram till situationen som framkallade den ursprungliga känslan av bristfällig mental kapacitet.

Följande bilder fångades vid ett av dessa tillfällen.

Jag har valt att kalla bildserien Soluppgång över Arlandas tak, 04.11-04.15. Ingenting kan i nuläget få mig att begripa vad som möjligen kan ha orsakat den tankevurpa som resulterade i en tjänst som tvingar mig att beskåda detta i ett närmast berusat trötthetstillstånd minst tre gånger i månaden.

(Jag har i skrivande stund sovit cirka fyra timmar av de senaste fyrtioåtta, allt pga jag är sämst)

Dags att kliva i tjänsteleendet.


Ps. Varför blir det sämre bildkvalitet när man laddar upp bilderna direkt från telefonen? Det är ju bilder tagna med samma sopiga mobilkamera som annars liksom.

Leka själv

Jag är omöjligt dålig på att vara själv. Eller rättare sagt: skapa en fungerande tillvaro själv. Att ha människor omkring mig är som bränsle för mig, och därför blir mina ensamma dagar mest prutt, blogg, glass till middag, prutt, Netflix, prutt. Sedan kommer jag på att jag kanske borde ha duschat, kanske ätit en macka innan 17.30, och kanske gjort mig en panna kaffe innan huvudvärken blev permanent. Men då är det redan dags att sova. :(

Idag däremot! Idag har jag KBT:at mig själv. Jag drack kaffe innan huvudvärken påminde mig, och gick utanför dörren. Låt oss ta en titt: 

Jag packade allt jag behövde för en utflykt i naturen. Täcke, kudde, böcker, snus. Telefonen använde jag ju för att fota, därför kunde inte den vara med på bild. Saknas på bilden gör också min vattenflaska.

Här har jag fångat två böcker jag inte läste, samt det hus jag inte bor i (av de två som omsluter gräsplätten). Vad deppigt det ser ut när våren tagit sig hit, men ännu inte tagit sig an grönskan ordentligt.

På den här bilden ser vi fötter, 2/2 av dem jag har. Vi ser också boken jag faktiskt läste. Den var jättebra. Läs den ni med, Sommaren utan män av Siri Hustvedt minsann. Den blommiga tarmen är en bläckfiskarm som håller reda på var jag ska fortsätta läsa när jag har pausat för att kolla Facebook och se vad alla andra människor gör när jag KBT:ar. Den är tysk och jag har fått den av min kompis Anna.

När det gått en stund kände jag att det var dags att gå in för att äta frukost. Det såg ut så här:

Sedan fick jag sms:a grannen. Hon kom över i ilfart och rastade mig grundligt och såg till att jag fick i mig mat. Det var skönt, för KBT-metoden visade sig ta ett tag. Jag får försöka igen en annan dag. 

Tacka vet jag goda grannar. Sådana har jag faktiskt också.