Är jultomten redan här?

Nej, det är bara jag och mina snorpluggar som jag tillverkat av tomteskäggsvita pappersnäsdukar!

Jag blev ju frisk för ungefär tjugo minuter sedan, men nog hinner man väl med en sista runda innan jul, jojomänsan! Timman den arla är här och välkomnar mig på perrongen, men mitt bagage (sömnen) har ingen sett till. Varje gång jag lägger ner huvudet på kudden blir jag nämligen drabbad av snorstörtfloder, och , som jag nämnt förut, har jag lite svårt att finna mig i sådant. Denna gång är det inte ens bara ett droppande eller ett stilla strilande. Nej, den här gången börjar jag på allvar misstänka att något som liknar snor, men som är viktigt för att kroppen ska fungera, håller på att lämna mig för gott. Jag tänker mig blod kanske. Samma varma, rinniga konsistens, men färglöst. Kanske har jag misskött mig så länge att blodet blivit tunt och genomskinligt? Det vore just snyggt. Blod eller ej, någonting är fel, och det kan hända att jag dör. Av snorbrist. Classy.

Snart är det i alla fall jul. När jag var ett litet föl led jag svårt av många saker. Orättvisa var en. Osköna småbyxor en annan. Jag hade även eksem. När de kliade som värst, sådär så man tänker att man hellre rycker av sig den drabbade kroppsdelen än att stå ut en minut till, (den kortsiktiga logiken lyder: det kliar, det gör ont när jag kliar - jag byter mot bara ont, tack) då brukade jag försöka lugna ner mig med följande tanke: på julafton är i alla fall allting bra. Och mycket riktigt. Jag har inte ett endaste minne av klåda, orättvisor eller trånga underbyxor på julafton! Det är helt enkelt en magisk dag!

Jag tänker hålla fast vid detta, även om det i nuläget hörs viss desperation i min röst då det nu är mindre än en vecka kvar och jag nyss insjuknade igen. Men räds icke! Julen är miraklens tid.

Världens sorgligaste luciavaka

Jag bedriver i skrivande stund något jag har valt att döpa till Världens sorgligaste luciavaka. Den går ut på att jag igår råkade sova till cirka 18.45(!) och därför inte kände att jag förtjänade att sova något inatt. Istället har jag sett en säsong Vänner, kollat igenom runt tvåtusen bilder på Facebook, löst en hel del sudoku på telefonen samt lovat mig själv ungefär en miljon saker i klippdigochskaffadigettjobb-kategorin, utan någon minsta förhoppning om att jag kommer att hålla ett endaste av mina ambitiösa löften. Sneglade mot klockan och funderade över när kombon skulle kliva upp. I sitt vita lucialinne (läs: brun morgonrock) kommer hon ut med tända ljus (läs: tovor) i det långa, blonda (läs: korta, svarta) håret och sjunger för mig (läs: kommenterar att jag ser risig ut, samt stänger av kaffekokaren som stått tom sedan igårkväll).

När man var ung var det mer spännande. Under högstadiet såg vi det mest som ett tillfälle att vara ute hela natten utan att föräldrarna anade oråd. Sedan kom vi fulla till skolan, åt pepparkakor medan vi häcklade luciatåget, sen sov vi ruset av oss i korridoren medan lärdomstimmarna passerade obemärkta förbi en våning ovanför. Det var tider det. Fasen vad cool jag var.

Fullt ös MEDVETSLÖS

Identitetskris

Det hände när jag satt och slöletade efter en ersättare till en gammal utsliten parhäst i tröjklänningskategorin på Tradera. En svart långärmad tunika. Jag försökte få min sökning så specifik som möjligt, utan att utelämna de snarlika alternativen som kan tänkas dyka upp. Kläder > Damkläder > Klänningar > 38/40 kanske? Vi testar. Jaså, bara 652 träffar, varav 613 var korta "partyklänningar" i grälla färger. Så slog det mig: det jag söker går såklart under den av Tradera själva föreslagna kategorin Tunika! Det kändes så självklart, jag brukar ju själv kalla plagget för just tunika. Tunika. En klänningstyp som kanske är lite kortare än en riktig klänning, och som kanske går bäst ihop med byxor. Eller en kjol. Ett praktiskt och snyggt plagg.

Jag trycker på kategorin Tunika, och sökningen genererar... min första identitetskris sedan jag påbörjade en humanistisk utbildning i kort lugg, men både åt kött och tyckte om pojkar.

Det finns tydligen inte fler än tre tunikor.

1. Den rutiga, bekväma bomullstunikan

Bärs av: dagisfröknar, småbarnsmammor och radhusägare i valfri mellansvensk medelstor stad.

Passar med: Ljusa stretchjeans, vita strumpor och Birkenstocks (alt. Crocs).

2. Den paisleymönstrade, skira tunikan

Bärs av: såväl medelålders kvinnor när det vankas middagsbjudning, som unga kvinnor som dricker vitt vin med Sprite.

Passar med: Nylontrumpor och kjol, höga klackar och billiga örhängen.

3. Den medeltida tunikan i strävt tyg

Bärs av: Ronja Rövardotter och lajvare

Passar till: Allt i läder, capes, hästar och festliga tält.

Dessa skapelser, i olika formationer, dyker alltså upp när jag letar efter mitt framtida favoritplagg. Inget ont mot någon av dessa tunikor, men de stämmer inte direkt överens med den vidd jag trodde att begreppet inbegrep. Här har man gått, i år efter år, och talat om tunikor som om det vore den självklaraste sak i världen. Jag har alltså blivit missförstådd av alla människor jag någonsin talat med om påklädning, och förmodligen har de totalt missförstått mig och mina intentioner när jag vänligt frågar om de inte har någon tunika som kan gå med byxorna som var lite låga i midjan, exempelvis. Att jag inte fått stryk än, det måste enbart bero på att gudarna varit på min sida. Men nu tyckte de väl att det var dags för mitt uppvaknande. Med tillräckligt mycket tid mellan mig och min senaste kris ansåg de mig kapabel att hantera mina nya vetskaper:

Tunika – inte för mig!

Snor och andra aktiviteter

Du vet känslan när sover och drömmer att man kanske simmar i barnbassängen, eller äntligen blir själv i bastun så man kan öppna kanalerna och låta urinet flöda, och sedan vaknar man till av att drömmen varit så verklig att man faktiskt har kissat lite i sängen? Känslan av att vakna och inse att det händer, här och nu, just den där känslan precis innan man gör sitt livs knipövning och springer mot badrummet för att begå självmord, alternativt duscha och panika över hur man ska lyckas byta lakanet utan att sambon vaknar. Den känslan gick jag runt med konstant fram till för cirka en vecka sedan. Fast jag kissade på mig i ansiktet. Eller ja, det är ju inte kiss, men mitt nya förkylningssnor hade ungefär samma konsistens som kiss. Därav känslan, troligtvis. Och har ni provat göra knipövningar med näsborrarna? Skitsvårt.

Hur som helst. De senaste veckorna har jag hunnit med ungefär det här: snorkissolyckorna, fler snorkissolyckor, några eftersläntrarnysningar med liknande resultat, cirka en miljon romcoms, svimanfall i badrummet på grund av mensvärk (direktimporterad från outer space), varvning av alla mobilspel i appstore samt storstädning av hemmet (jag insåg själv storheten i själva städningen när jag nästintill tårögd toppade det hela med upphängandet av de nystrukna – japp, nystrukna – julgardinerna i vardagsrummet). Jag har nog aldrig känt mig så värdelös och så oövervinnerligt bra med så kort mellanrum någon gång.

Jag öppnade några gamla textdokument för en stund sedan. Det kom inget. Sen provade jag att öppna ett helt nytt. Det kom inget då heller. Då skrev jag det här. Jag behöver verkligen ett jobb.

Viktig information

Om man röker (jag dömer ingen, jag snusar tills läpparna känns som en päråker mot tandköttet, sen fluffar jag en ny portion lycka och snusar lite till) har man ofta en tendens att dra åt sig lite av röklukten. Om man röker får man även finna sig i detta, så ock vi som väljer att umgås med rökare. Det är ingen större uppoffring för mig, och som god sportsnusare kan jag tänka mig att det är inte heller är ett svårt val för en rökare. Men om man nu ändå ser detta som ett stort problem så finns det människor som tycker sig ha löst problemet: att systematiskt indränka sin tobaksimpregnerade lekamen med söt parfym för att dölja sin osande ovana. Bra tänkt. Eller just ja. Nej.

Det enda som händer är att man istället rusar runt i sin doftaura av My Little Pony-fimp och skapar en helt ny form av vämjelig bouquet som kan få vem som helst att vilja returnera frukosten innanför jackan på bussen bara för att ha något fräschare att sniffa på.

Ni ba:

Och jag ba:

Ni ba:

Vadå, vad menar du?

Och jag ba:

(OBS! Bruka inte tobak OBS! Det är dåligt OBS!)

Tuttar, tuttar, tuttar överallt

Hade på teven häromdagen och skymtade en snutt av/om filmen American Beauty bakom datorskärmen. Mindes plötsligt en scen från filmen där dottern i familjen blev filmad genom fönstret av Knepig Granne, varpå hon plockar fram tuttarna. Glatt hojtar jag till Bob något om att hon har så schysta brön, stora och härliga. Till och med naturliga! Sedan tog det mig elva sekunder, runda slingor, innan jag blev på mitt allra sämsta humör.

Det här är alltså något att minnas, med strössel på. En endaste Hollywoodrulle med ett endaste par stora naturliga rattar. Det finns ju massor av icke opererade lökar på teve, men de är alltid små och perky på tunna brudar, och omges av omarinerade revbensspjäll en fattig jul. På American Beauty-bruttan hänger de till och med i lite olika höjd, och det gör mig mjuk och glöggljummen inombords att få se dem i rutan. Vad som gör mig kantig och kallkaffe till mods är att detta exempel i princip är ensamt i sitt slag (ja, jag vet att det finns fler, jag har sett fler filmer än Bikini Spring Break och Piranha 3DD också faktiskt).

Att minnas hennes framtunga uppenbarelse som något lite unikt gör mig  s u i c i d a l.

Vad som kanske var svårast att hantera var att det nog var första gången jag faktiskt reflekterade över bristen på mjukpattar på film. Visade mina egna för både Bob och min egen spegelbild. Båda klappade mig på axeln och sa att jag nog aldrig får jobb i Hollywood, men att vi nog kan hantera den vetskapen utan gråt och tandagnisslan.

Bifogar lite muttor också, då känns livet alltid lite lättare.

Vill helst ha den ovanför soffan, men i sovrummet går också bra.

Tills vidare nöjer jag mig med att ha den som skrivbordsunderlägg.

(James McCartney's Great Wall of Vaginas)

Senaste nytt på arbetsmarknaden!

När jag i måndags kollade min mailbox hade jag inte fått ett enda jobberbjudande! När jag sedan igår öppnade samma mailbox var det lika tomt igen. Förstås började jag ana oråd, och när jag då forskade i saken upptäckte jag något helt sjukt: Arbetsgivarna har tydligen infört något slags system där arbetskraften själva ska höra av sig och erbjuda dem sin expertis!

 Jag vet, det låter helt absurt, men det är sant. Förvisso måste det vara en övergående trend, för jag menar - allvarligt - hur länge kommer det att hålla? Hur många tror de kommer att höra av sig? Tror de på fullaste allvar att de kommer att lyckas leda ett fungerande företag om de bara tänker sitta där och vänta på att arbetskraften för egen maskin ska leta upp dem och grabba hammaren/sätta sig vid skrivbordet/annat?

Vad kommer härnäst? Att man både ska ha adekvat utbildning och en gedigen meritlista och samtidigt vara tjugotre och se bra ut i jeans? Näe, mycket har man hört i sina dar, men det här...

Vem skulle inte anstränga sig för att värva det här till arbetslaget?

Hejrå vi hörs

Popololitotikok

Om en enda kvinna i Förenta Staterna röstar på Mitt Romney kommer jag att borsta bort mina sista små smulor av hopp för mänskligheten från skjortkragen. Om en enda man gör det - jo, same same.

Sedan när Romney har förbjudit alla att försöka ta sig igenom och förbi sitt livs värsta upplevelse så kan man dessutom i 31 stater få äran att, varannan helg eller så över en kopp kaffe, husera mannen som sett till att det lilla livet kommit till världen. Jo då, nog ska vi kunna få besöksrätt till vårt lilla kärleksbarn minsann, yes we can.

Skål för det. Hej

Arbetslös

Om man snubblade på mållinjen och aldrig tog sin examen på utsatt tid så är det bara att ta den så snart som möjligt. Om man snubblade en god stund innan mållinjen, blivit av med studiestödet och tappat sitt akademiska självförtroende är det inte fullt lika "bara". Då sitter man där, på pottkanten som det så fint heter om man gillar metaforer. Särskilt pottkantigt känns livet när man då måste försöka söka ett jobb, men liksom befinner sig mellan utbildningsnivåer. På papperet ser ut som att man borde ha tagit examen, men man är egentligen inte ens särskilt nära. Det är svårt att förklara att man egentligen råkat skolka hela sista året och bara tagit en åttondel av de poäng man borde. Och att man verkligen borde få det där jobbet som inte kräver några förkunskaper, för att man absoluuuut kommer att jobba kvar där för alltid, trots att man en gång tänk lite fel och råkat påbörja en tramsig utbildning som man såhär i efterhand insett att man inte alls är intresserad av för att man bara vill jobba på Ica resten av livet. Söker man istället ett jobb som man kanske faktiskt vill ha, eller ett som man tror kan leda till ett jobb som man verkligen vill ha, ja, då är man underkvalificerad pga studieslarv. Heja mig. Vem fan ska betala min hyra?

Men så tänker man: Tänk om jag skulle ta vara på den här tiden? Nu söker jag tio jobb i veckan, men tills jag fått något kan jag ju alltid skriva färdigt mina diktsamlingar (nä, jag har inga), spendera tid i den fantastiska (men tyvärr lite för onorrländska) skogen bredvid mitt hus, skriva klart min uppsats, spara pengar genom att göra makalösa fyrtiotalslångkok på billiga råvaror men med mycket kärlek (sådana smakar ju minst lika bra som bakispizza, och är dessutom ekonomiskt försvarbara och näringsrika) och sy om mina kläder så jag slipper köpa nya. Ja! Nu ska jag bli en sådan där person som annars bara finns på teve.

Resultat: Jag läser bloggar till klockan tre, äter ostkrokar till frukost, får ont i magen av allt kaffe och i tandköttet av allt okynnessnusande, gnäller högljutt för övriga medlemmar i hushållet och låter dem diska fastän jag är hemma hela dagarna medan de har varit på jobb eller skola, tjurar över att jag inte har råd med ett träningskort fastän jag knappast skulle spendera mer tid på gymmet då än vad jag gör nu, okynnessnusar lite till och har gjort det till en sport att peta näsan diskret. Jag har till och med kommit på mig själv med att vid ett flertal tillfällen skojat om att jag sitter på kontoret när jag porrsurfar på Etsy i sängen.

Här hänger man på kontoret dårå

Jag skulle vilja säga att det är som en ond cirkel, men det är mer av en vansinnigt ond nedåtgående spiral. Hela vägen ner i avgrundernas avgrund, och ibland får jag svårt att andas när jag tänker på hur gärna jag skulle vilja gå och ta en lunch med mina vänner utan att få kroniskt dåligt samvete över alla 65 (miljoner) kronor jag lagt på en medioker soppa. Och nu står min sambo, som varit i skolan halva dagen och redan diskat, och lagar mat till mig medan jag kräks ur mig mitt livs första (och förhoppningsvis gnälligaste, för såhär kan jag knappast fortsätta) blogginlägg.

Min vision: Att den här bloggen, om än troligtvis mycket trött uppdaterad, ska få mig att återerövra skrivvana och språk så jag kan sätta igång med mitt eländiga pubertetsskrivande igen. Och så småningom kanske också en uppsats. Åtminstone tills jag får ett jobb. Om jag får ett jobb. Vi kan börja så.

Imorgon ska jag vara hundvakt till min väns två golvmoppar, Eva och Lena. Då ska vi gå ut i skogen tillsammans och leva livet och må gott. Imorgon finns inga ursäkter. De kan ju inte behöva bajsa på mitt kontor.

Hejdå