Osthyvelns hämnd

Igår kom jag hem från jobbet som en bruten kvinna. Stel som en pinne med tillhörande huvudvärk, och förstås en kurrande mage. Kapabel som man är såg jag förstås till att bli ordentligt masserad innan jag sedan tillverkade jag mina alldeles egna mackor till middag. Brödskivor hittade jag i en påse i frysen. Dessa var vid det laget nästintill oätliga och var dessutom fastfrusna i varandra, men inte lät jag detta faktum stoppa mig inte! Jag tog en osthyvel och bände loss tre stycken med min råstyrka. På med lite (läs: mycket) smör och tomatpuré från tub. Tomatpurén var nästan slut, så först fick jag dra tuben några gånger över diskbänkskanten tills en ansenlig mängd hade samlats tillräckligt nära öppningen för att komma ut när jag sa åt den på skarpen. Vidare skar jag tomater, alldeles själv med en vass kniv, på med flingsalt och oregano. Sedan fattades bara osten.

     Osten, mitt livs kärlek. Också den närapå slut. Endast någon halv centimeter hög, ojämnt skuren med en hård, gulnande kant. Jag mindes att jag tänkte något i stil med ostskivor skall klä mina mackor, om så blodvite skall till. Sagt (tänkt?) och gjort. Till min "hjälp" hade jag samma osthyvel som tjänat under lossbändningen av brödskivorna. Jag vände och vred för att komma åt de bästa hyvlingsvinklarna, pressade mitt verktyg hårt mot det vällagrade underlaget, och Tjoff! Osthyvelns humör ändrades visst hastigt, och plötsligt satt hyvelns egg djupt (OBS! Lögn) in i min vänstra tumme. En flik! Blod! Gode gud, måste jag amputera? Är den redan amputerad? Är det där ost, eller är det tumme? (Fast kapabel som man är lät man inte detta bli slutet på historien. Upp på hästryggen igen bara, in med tummen under kranen och låta den domna bort under kallvattnet medan mackorna skötte sig själv i ugnen. Jag grät inte ens. Man är väl inget våp. Kapabel, det är vad jag är.)

Problemet som därefter uppstår är dock av kosmiska proportioner. Det ser inte lika ont ut som det gör! Infoga vilket exempel du än har i denna berättelse. Det kan vara en sticka under nageln, smalben mot bordskant (som heeeelt säkert kommer att bli ett maffigt blåmärke att någon dag senare visa upp för tvivlarna som bevittnade dina outsäglig smärta-miner vid olyckstillfället) eller en enkel tungbitning. Det blir allt för sällan något att showa med i personalrummet på fikarasten. De har bara dina ord att lita till när du berättar om den traumatiska händelsen, och då är det knappast troligt att du möts av de imponerade ansiktena du i allra högsta grad förtjänar att mötas av efter att ha klarat dig igenom en sådan pärs utan att fälla en endaste tår.

     Som ett bevis på att ovanstående faktiskt är ett riktigt problem gjorde min sambo en liten illustration till facebookstatusen jag postade för att locka till mig sympati. Statusen lydde "Det infinner sig alltid en olustig känsla i kroppen när en inte kan avgöra vad som är ost och vad som är tumme efter ett olyckligt möte mellan människa och osthyvel", och illustrationen:

Tack och lov kan man skratta elakt  åt att han inte vet hur en osthyvel ser ut.
Eller hur jag ser ut...

Ja, ni ser ju själva. Är det här sympati? Va? Här sitter jag nu med en omsorgsfullt omplåstrad tumme, och därunder: ett säkert fyra millimeter långt jack varav säkert två millimeter är blodprytt. Jag behöver ingen ful teckning, jag behöver en klapp på axeln. Jag behöver Oj vilket rejält jack det blev, och inte grinar du heller, du är ju stora tjejen nu.

     Sorgligt och orättvist, det är vad jag tycker att det är.

Och just ja. Jag har ett jobb nu. Världens bästa jobb. Jag säljer böcker till semesterfirare och kostymnissar. På jobbet är det fint och trevligt och jag känner mig viktig och behövd. Och så har jag viktiga arbetsuppgifter. Jag säljer böcker till semesterfirare och kostymnissar. 

PS. Mackorna blev goda.